De sachsiska soldaterna utgjordes främst av värvade f.d. krigsfångar. En del av dem kom från Sachsen, en del var av andra, företrädesvis tyska, nationaliteter. De flesta hade dock tjänstgjort i den sachsiska armén.

Redan efter segern i Kurland 1702 hade man börjat överföra sachsiska krigsfångar till Sverige, och efter Pultusk i april 1703 och Thorn i oktober samma år ökade antalet kraftigt. Men det var inte bara soldater utan även olika tjänare samt ett tämligen stort antal kvinnor och barn [10].

Den 16 oktober 1703 beordrade Karl XII från lägret vid Thorn att en tacksägelsegudstjänst skulle hållas i landets kyrkor den 12 februari 1704 med särskilt utvalda texter [10]. Om detta skriver Knut Håkansson i Hoby kyrkbok [2]:

Redan vid årsskiftet 1703/1704 hade större delen av fångarna anlänt till Sverige, och i början av januari 1704 hade en kolonn sachsiska krigsfångar marscherat genom Blekinge. Om detta (och diverse annat) vittnar följande ur Bräkne härads dombok [9]:

Många av de sachsiska krigsfångarna kom även från slaget vid Fraustadt den 3 februari 1706. Där hade svenskarna under general Rehnschiöld tagit ca 7000 fångar som till största delen tillhörde den sachsiska armén [10]. Den nionde mars samma år skriver Knut Håkansson i kyrkboken [2]:

Detta var en allmän tacksägelsedag som redan tidigare utlysts för de båda senaste årens militära framgångar och som nu fick ytterligare glans genom segern vid Fraustadt. Som högmässotext hade man valt något som direkt anspelade på kung Augusts avsättning och Stanislaws kröning och som hämtats från profeten Daniel [10]:

Fred slöts nu med Sachsen i Altranstädt den 14 september 1706, varvid kung August bl.a. tvingades avsäga sig den polska kronan och istället erkänna Stanislaw Leszczynski som polsk kung. Vidare beslöt man att bara officerarna bland de sachsiska krigsfångarna utan vidare skulle friges. Några få av soldaterna utväxlades mot svenska krigsfångar hos sachsarna. De övriga hade Karl XII att fritt disponera över; att frige dem mot ersättning eller låta dem övergå i svensk tjänst [10]. Fångenskapen var inte så hård som man kanske kan tro; vanligen svarade borgerskapet i städerna för fångarnas bevakning och även för deras inkvartering på platser där inga "publika" hus fanns. För sitt uppehälle fick varje fånge ett traktamente på 3 öre smt per dag. Den enda egentliga inskränkningen i deras liv var förbudet att lämna de städer där de var inkvarterade [10].

Den 16 december 1706 meddelade kungen, att han tänkte "upprätta visse regementen" av de sachsiska krigsfångarna som sedan skulle förläggas i garnison i de tyska provinserna [10]. I Sverige fanns då, i början av 1707, 3797 sachsiska krigsfångar utspridda över hela landet. Ytterligare några hade fått tillstånd att slå sig ner i någon stad där de avlagt borgared [11].

Av dessa krigsfångar upprättade man nu ett regemente på 1200 man och tre bataljoner på vardera 600 man. Ingetdera blev dock helt komplett. Till regementschef utsågs överste Johann Baptista Schommer och befälhavare för bataljonerna blev överstelöjtnanterna Eberhard von Straelborn och Anders Boije samt major Henrik Matthias Seulenberg. De officerare vid de hemmavarande ordinarie regementena som hade lust blev transporterade till de sachsiska. Ett absolut krav var dock att de alla skulle kunna tyska. Soldaterna skulle beväpnas med musköter och bajonetter, de fick uniformer och den vanliga lönen för värvat manskap [11].

Upprättandet av dessa regementen gick inte helt smärtfritt. I Kopparbergs län klagade man t.ex. över att sachsarna begick "allehanda insolencier", och det berättas om de fångar som förlagts i Nyköping, att de började bete sig "oroligt och bofaktigt" sedan de fått veta att de nu var i svensk tjänst. En del av de sachsiska underofficerarna vägrade också att svära eden till svenske konungen innan de först blivit lösta från den ed de förut svurit till kung August [11].

Jonasson [12] berättar att de sachsiska krigsfångarna i Örebro län fick frågan om de ville stanna i Sverige. Alla officerarna ville återvända till Sachsen. Av de 42 underofficerarna och korpralerna ville bara 5 stanna i Sverige, och av de 221 gemena bara 9. Det är alltså inte konstigt om de var missnöjda med sin nya tjänstgöring.

Kompanierna ställdes upp regionalt och drogs sedan samman till större enheter. Schommers regemente samlades i Stockholm, Straelborns bataljon i Norrköping, Seulenbergs i Kalmar och Boijes i Ystad [10].

De sachsiska trupperna skickades först till Finland för att delta i Lybeckers fälttåg mot Ingermanland. Det kan mycket väl ha varit så att hustrur och barn följde med också här, eftersom soldaterna hade krävt detta [12]. Transporterna från Sverige försenades delvis p.g.a. den tilltagande vinterkölden, delvis p.g.a. motvind och stormar, och först mot slutet av 1707 hade nästan allt manskap ankommit till Viborg. Då hade stora delar av Straelborns bataljon blivit tvungna att marschera landvägen från Veckelax. Av Boijes bataljon hade dock bara kvartermästaren och 115 man hunnit dit innan isen lade sig, och de övriga kunde först följande sommar komma fram. Överstelöjtnanten själv satt i arrest, misstänkt för delaktighet i ett mord, och förde inte befäl över bataljonen sedan den lämnat Sverige [11].

Det visade sig snart, att sachsarna inte var gjorda för krigföring i de finska områdena. De tålde inte den salta och rökta kosten och inte heller det kalla och fuktiga klimatet. Många av dem hade på bottenlösa vägar och i regn fått marschera från Helsingfors till Viborg. Sedan kom vakthållningen i snö och kyla, inkvarteringen i kalla och fuktiga baracker och avsaknaden av madrasser. Enbart vid Schommers regemente fanns över 180 sjuka den 22 november 1707, och nästa sommar måste 151 förklaras odugliga till vidare krigstjänst. Dessa fick sedan återvända hem [11].

För att komplettera regementena genomförde man 1708 en ny rekrytering bland de återstående sachsiska fångarna och fick på detta vis ihop ytterligare 267 man. Schommers regemente blev nu komplett men i bataljonerna saknades fortfarande sammanlagt 179 man [11]. Att döma av 1710 års rulla, där tjänsteår står angivna, fanns vid livkompaniet följande soldater som antagits vid denna andra rekrytering [8]:

Någon större trohet mot svenska kronan var det inte frågan om bland de sachsiska soldaterna. Många deserterade, särskilt från Boijes och Seulenbergs bataljoner. Schommers regemente och Straelborns bataljon klarade sig bättre; dessa officerare var enligt Hjelmqvist antingen bättre på att upprätthålla disciplinen eller bara mer omtyckta än de andra två (Boije var ju f.ö. inte ens på plats). Sedan man hade gått över Neva tilltog deserteringarna enligt Hjelmqvist så att på en enda dag 70 man deserterade till ryssarna. Och fler blev det. Den ryske befälhavaren Apraxin försökte ihärdigt locka så många som möjligt att följa efter, genom att utlova stora belöningar för dem som gick över [11].

Fälttåget fick senare sin upplösning vid Kolkanpää den 9-17 oktober, då större delen av Lybeckers armé togs ombord på flottan och skeppades till Viborg. Vid tiotiden på morgonen den 17 oktober hade allt manskap redan fraktats därifrån utom några hundratal, däribland många sachsare av Boijes och Seulenbergs bataljoner. Då anföll ryssarna.

De hade först skickat en underofficer med bud till svenskarna att ge sig, vilket dessa dock inte gjorde. Ryssarna gick då till anfall och av de på stranden kvarlämnade svenskarna (och sachsarna) tillfångatogs 139 och de flesta övriga dog. Bland de tillfångatagna befann sig även major Seulenberg och flera andra officerare [11].

Seulenbergs och Boijes bataljoner var nu nästan utplånade av sjukdom, deserteringar och dessa senaste händelser. De få kvarvarande understacks nu Schommers regemente, varför endast detta regemente samt Straelborns bataljon därefter återstod [11].

Det finns en intressant anteckning angående detta i slutet av livkompaniets generalmönstringsrulla för 1709, underskriven av Georg Lybecker den 19 september 1709 i Viborg [8]:

• Capitain Jöran Jöranson
• x (?) Peter Harticken
• Sergeant Gustav Nordenström
• Fürrier Cornelius Beckman
• Rustmest. Johann Nijtrot

Det verkar som om det blev befäl över när bataljonerna upplöstes. Jag vet ännu inte vart alla de ovan nämnda till slut tog vägen, men Peter Harticken blev fänrik i Västmanlands regemente till fot.

Lybecker ville inte behålla de sachsiska soldaterna i gränsorten Viborg, eftersom de inte var pålitliga; många hade ju deserterat till fienden. Han föreslog därför defensionskommittén att de skulle skickas bort och fördelas på olika fästningar [11]. När sedan Svenska Livregementet till fot 1709 förflyttades från Göteborg till Wismar blev Schommers regemente kallade dit. Kort därpå flyttades de så till Skåne som förstärkning av Magnus Stenbocks armé [13].

Straelborns bataljon gjorde garnisonstjänst i Viborg 1709 och överfördes sedan också de till Magnus Stenbocks armé. Vid sammanstötningen med danskarna vid Fjälkinge utanför Kristianstad blev delar av denna bataljon dock tillfångatagen av danskarna (se vidare Danska fälttåget i Blekinge). År 1714 uppgick så även resterna av Straelborns bataljon i Schommers regemente [10], vilket blev vad som numera kallas det "sachsiska infanteriregementet".

Schommers regemente deltog 1710 i slaget vid Helsingborg. Rullorna ger följande upplysningar om livkompaniet [8]:

De mönstrades i Trelleborg i augusti 1710 [8], där kapten Nils Moberg i sin sammanfattning anger att det vid kompaniet fanns:

• Gemeine vacanta 26
• Blessirte in Schanör 4
• Kranke in quarter 2

För de sårade i Skanör ges i rullan också följande uppgifter [8]:

I december samma år kom fem av kompanierna till Blekinge, en del av dem medförande hustru och barn. Det hade varit en lång väg genom många krig och de hade redan lämnat många döda efter sig innan de till slut kom fram till denna blekingska trakt, som många av dem aldrig mera skulle lämna. De inkvarterades hos bönder och borgare runt om i landskapet, och när pesten slog till delade de dessa sina värdars öde.

Faktum är, att pestens ankomst till Hoby socken sammanfaller ganska exakt i tiden med livkompaniets ankomst. Det är rätt frestande att dra den slutsatsen, att det var regementet som hade pesten med sig. Så var t.ex. ett av de allra första dödsfallen i trakten den sachsiske soldaten Matthis Hummel. Tittar man lite närmare på dödsfallen i socknen ser man dock att soldaterna i början inte dör i snabbare takt än sockenfolket; tvärtom tycks deras dödsfall i stor utsträckning bero på var i socknen de blivit inkvarterade, och hur pesten yttrade sig i dessa byar.

Efter pesten, i februari 1712, flyttades resterna av Schommers styrkor från Blekinge in i Skåne. De fick först genomgå tre dagars rökning vid pestvakten [14] och inkvarterades sedan i Trelleborg, Skanör och Skytts härad [15].

Många källor nämner att eftersom regementet var hårt åtgånget av pesten kompletterades det nu med en tysk infanteribataljon under överstelöjtnant Stöhrs kommando, men detta verkar inte vara helt med sanningen överensstämmande - inte förrän 1714 tycks bataljonen faktiskt ha uppgått i regementet.

Stöhrs bataljon hade uppsatts 1710 och bestod av tyska krigsfångar från slaget vid Helsingborg - en inte obetydlig del av dem var faktiskt f.d. soldater av Straelborns bataljon och tillhörde de som hade varit med vid Fjälkinge hed. De hade först varit inkvarterade i Kristianstad, där de gjorde sig mycket impopulära och gav upphov till många klagomål. Sommaren 1711 tjänstgjorde de vid flottan i Karlskrona [14]. Man får väl anta att även deras antal kraftigt hade tullats av pesten. När hösten kom skickades de tillbaka från Karlskrona "till deras qwarter uti Christianstad". Men då nu i Kristianstad bodde den polske kungen Stanislaw Leszczynski, vars vagn de enl Bodil E.B. Persson förut rensat "från guldfransar och galoner", och där de i övrigt var så avskydda och ansågs vara "så wahna och färdige i dheras tyfwa greep, at ingen någodt för dhem kan giöma", förvägrades de inresa och fick återvända till Blekinge [16].

Schommers regemente återkom sedan till Hoby på kortare visiter både 1712 och 1715, högst troligt i samband med transporterna till Pommern.