Hobyhistorier

- Hoby socken och Blekinge under Karl XII

 

© Sabina Santesson 2004-2014

...allehanda stora beswähr och inqwarteringar här på Landzwäghen,

som dette beswerlige krijget har medfort...

 

 

Allmogen i Hoby i supplik till Karl XI år 1680

Pesten i Karlshamn och Asarum 1711

 

© Sabina Santesson

(under arbete; senast uppdaterad 2010-11-27)

 

 

De "uppstudsiga" bönderna

 

I augusti 1710 hade den svenska militärledningen försökt låta skriva ut extra båtsmän i Blekinge (1000 st). Den 2 augusti hölls ett förberedande utskrivningsmöte i Ronneby med representanter från alla socknarna, och den 8 augusti inleddes utskrivningarna i östra härad. Några större protester märktes då inte av, men när turen kom till utskrivningsmötet i Medelstads härad dagen därpå, den 9 augusti, blev det annat ljud i skällan...

 

Här vägrade plötsligt allmogen att gå med på kraven, och menade sig redan ha offrat långt mer än rimligt för kronans intressen. Det visade sig också att bönderna i Medelstad haft hemliga möten med allmogen i Östra härad. En klagoskrift, som man tänkt sända till rådet, florerade också. Inskrivningsmötet i Ronneby slutade i kaos, inga båtsmän skrevs ut men fyra bönder, vilka ansågs som anstiftare, arresterades. De fyra var Måns Dufva, Bonde Åkesson, Samson Olofsson och Nils Månsson, men när de sedan ställs inför rådhusrätten den 10 december 1710 är det bara tre som fängslas: Måns Dufva, Samson Olofsson och Nils Månsson.

 

Bonde Åkesson bör vara den som enl Adlersteens brev av den 6 decmber har dött i arresten. De tre andra "uppstudsiga bönderna" lyckades strax efteråt rymma. Adlersteen lät visserligen efterlysa dem över hela länet men utan resultat, och klagade sedan över att bönderna "voro så lättfärdiga att de intet velat dem uppenbara".

Källor

 

1. Karl Bergman, "Ett buller i Blekinge"

2. O.T.Hult, "Några anteckningar om pesten i 3. Blekinge och på örlogsflottan 1710-1711"

3. Janrik Bromé, "Karlskrona stads historia del 1", 1930.

 

O.T. Hult uppger att han inte lyckats fastställa när pesten började i Karlshamn, men drar ändå den preliminära slutsatsen, att man först började observera misstänkta sjukdomsfall i december 1710. Han nämner att landshövding Adlersteen den 6 december 1710 skriver att "en av de arresterade uppstudsiga bönderna dött och ingen vågar hålla vakt över de andra av fruktan att besmittas av den 'svävande sjukdomen'” [1]. Sannolikt syftar detta på Bonde Åkesson och de övriga Medelstadsbönderna som satt arresterade i Karlskrona [2], vilket innebär att det inte, som Hult antar, är den första rapporten om dödsfall i pesten i Karlshamn. Troligen har pesten inte alls hunnit till Karlshamn vid denna tidpunkt.

 

Det finns också ett annat exempel på uppgifter i brev, undertecknat av Adlersteen i Karlshamn, som i själva verket måste syfta på avlidna på andra platser i Blekinge, fast O.T. Hult anför det som dödsfall i Karlshamn. Den 3 januari skriver landshövding Adlersteen från Karlshamn att ”sjukdomen intet vidare gripit de inkvarterade starkare än att 6 soldater blivit döde”. Troligen menar Adlersteen här de inkvarterade sachsarna av Schommers regemente, men efter att ha jämfört med de militära rullorna, förefaller det klart att detta brev måste syfta på avlidna soldater totalt i landskapet.

 

Adlersteen var inte den som satt stilla på en plats utan reste tvärtom ofta över landskapet, och att ett brev undertecknats på en viss plats säger egentligen ingenting om vad han åsyftar.

 

Det finns dock en person som måste ha haft tämligen klart för sig vad som hände i staden - och när - och det är prästen i Karlshamn, Olaus Orstadius. Frågan här blir främst om man kan lita på hans uppgifter.

 

Den 4 januari skrev Orstadius från Karlshamn till biskopen i Lund [3]:

 

Högwyrdige och Wijdtberömde Hr Doctor,

Biskop och Procancellarie,

 

Höijgunstige Fader och Gynnare!

 

Som hans Ärw:t Her Pastor i Silfwitzborg ledes wijd och undrager sig Gudztienstens och Ämbetz sysslornas förrättning i Gammalstorp, som hans hoosgående bref wijsar; så har jag eij kunnat underlåta, sådant hoos Eders Faderl. Höijw:t och Plm V. Consistorium i ödmiukheet andraga, ödmiukast Eder tijd någon gunstig anordning afwachtande. Han begärar, att sådant arbete skall delas på Häradzbröderne whilka dock inga äro, som kunna komma till hielp. Pastor i Melby har Ysane Kyrkia och Gudztiensten der wijd, sampt sin egen församling, Pastor i Mörum har twenne Kyrkior och hinner intet mera med, och Propositus i Gemsö orkar intet, eller lijtet, och hans Vicarius med honom hafva nog tillskaffa i deras egna församblingar: flera Präster äro intet i Häradet. Så har jag swaradt honom, det han wille än lijtet med Ämbetz Sysslorna i sin och Gammalstorps försambling uthärda. I dessa dagar berättas några af den farliga fahrsoten och blifvit döda i Mörum. Gud ware wår hielp! Almogen will ingalunda, att deras döda skola på andra ställen begrafwas än i Kyrkiogårdarna, att de äro, som de war galna, när annat omtalas. I gåår d 3 hujus war Bröllop i Gemsö. Näst ödmiuk helsning och trogen antwardan under Gudz milda häijn städse är

 

Eders Faderl: Höijw:tz

Carlshamn d 4 jan.

1711

Ödmiuke Tienare

Ol. Orstadius

 

Värt att notera är att Orstadius här inte nämner några pestfall i staden, fast han talar om allmogens ovilja att begravas på annan plats än kyrkogården, utan endast talar om att "några af den farliga fahrsoten och blifvit döda i Mörum".

 

Den 16 februari 1711 skrev Olaus Orstadius ännu ett brev till biskopen (tolkningen ej helt färdig). Brevet behandlar främst insamlandet av olika kollekter och dessas utlånande till lantränteriet [3]:

 

Innelyckte öfwersändes i ödmiukheet Specificationer på alla 7 under afwekne år samblade Collecter, 6 för de flychtade under fienden och en för staden Damm. Och äro fuller de medel, som i 4 af dem äro samlade effter gifven gunstig befallning öfverfyrd till Carlscrona lantRänterije, som Hr Magister Klinthe tillställt behörig Copia af handfängdt Quittence och på den förra specification här nämnes; Men att till Lund kunna öfverfå de medel som i de 3 sidsta Collectene äro nu äntel insamblade, wet jag, än ingen utwäg. Till Lund är här ingen, som jag än medtalt, hvilka kan gifva mig Wexel, och Her Hegard är i Malmö, dit jag har derom skrifwit honom till, men intet swar ärhållit, och ingen resande kan öfverkomma. Summan är 122 Cr 13% L2 pgr Smt, som Specification gifer wijd handen; wackert i ett så lijtet Probsterij.

 

Brevet har även ett kort P.S., där det aktuella läget i Karlshamn beskrivs på följande sätt:

 

De olästa orden

 

i Orstadius' brev till biskopen ser ni här. Jag har ännu inte kunnat läsa dem. Om du kan det, blir jag glad om du kontaktar mig på sabina@sabinas.se och talar om vad det står!

 

Olaus Orstadius

i brev till biskopen

Lunds domkapitels pesthandlingar

 

Källa

 

Lunds domkapitels pesthandlingar

d.a 4 huus äro snart uthdöda här i Carlshamn, doch fattiga, och besmittadt ett af en tiggiarpoike, som inkommit öfver natten. I Hoby och Hellery jämpte Melby berättas dö [xxx - de sista orden har runnit ut och är mycket svårlästa].

Gud hielpe oss!

 

Det fanns också många tiggare i Karlshamn vid denna tidpunkt. Enl Bodil E.B. Persson hade tiggarnas antal ökat dramatiskt efter den kalla vintern 1708-1709, och i Kristianstad klagade magistraten över att staden varje dag invaderades av hundratals främmande tiggare från landsbygden, särskilt från Blekinge. När Skånes gränser sedan stängdes i samband med pestförordningen, kom tiggarna istället till Karlshamn [4].

 

Orstadius' redogörelse för kollektpengarnas utlånande till lantränteriet är mycket intressant i ljuset av vad Hallerman har att berätta om vilket svårt år 1711 tycks ha varit för ränteriet [5]:

 

Det var så utblottadt, 'att mången vecka icke 10 daler inflöto, ändock till durchmarschernas förplägningar, ryska fångars underhåll, de ordinarie garnisonernas afbetalande samt underofficerares och gemenas af öfverste Köhlers regementes förplägande ansenliga medel dagligen åtgå.'

 

Hallerman berättar vidare, att Kungl. Kammarkollegium i skrivelse till landshövding Adlersteen hade klagat över att kontributioner och övriga skatter inflöt så långsamt att de ville ha en förklaring. Landshövdingen framhöll då i sin skrivelse [5]:

 

att flit och möda vid indrifningen icke saknats, utan berodde kontributionernas och räntornas uteblifvande framför allt på pesten, 'den förödelige farsoten'. Kronobetjäningen vågade ej för smittan uppsöka bönderna på deras gårdar, hvilket dessa visste, och landtbefolkningen ville ej infinna sig till uppbördsmötena.

 

Detta bekräftas också av Bräkne härads dombok, som 1711-02-07 beättar att [6]

 

Kronolänsman Nils Hansson kärar angående försummelse av kronotionde. Allmogen förhindrade dels av farsoten, dels ville de inte resa till Karlskrona då den grasserade där, dels hade de inkvarterade soldater som skulle skjuta dem om de reste till de orter som sjukdomen grasserade i.

 

Även kronotjänstemännens dödliga frånfälle i pesten var enligt Hallerman en bidragande orsak till den långsamma skatteindrivningen. I städerna däremot gick skatteindrivningen enligt Hallerman ganska bra och raskt undan [5].

 

I Hoby kyrkbok antecknade man ibland kollekter, dock inte för år 1710, fast de troligen insamlats också då [7]:

 

1706-12-02

Collect för fattiga utharmade menniskor i Liifland

 

1707-01-01

Collect 3de gång för liiflandske utharmade fattiga menniskor i Liifland

 

1708-03-01

Collect för några fångar i Tyrekiiet

 

1708-09-20

2dra Collect för fiin- och liiflandske arma fördrefne och qväste folk af fienden Ryssen och nu varande i Stockholm

 

Cawallin nämner i sitt Herdaminne [8] att det redan i början av februari fanns en pestvakt utanför Karlshamn, men detta verkar inte vara med sanningen överensstämmande. Enligt Cawallin påbörjade organisten Holmberg "vid kyndelsmässotid" en resa till domkapitlet i Lund, men måste vända om efter att flera dagar ha blivit uppehållen vid ”rökvakten” utanför Karlshamn och Kristianstad. Cawallin nämner också, att man i staden trodde att denna behandling främst berodde på rektor Hyphoffs intriger, vilket Olaus Orstadius formulerade på följande vis i sitt brev av den 16 februari [3]:

 

Alla gissa här, att Organistens hinder i dess resa till DomCapitlet är stämpladt af Anderparten; som och lärde wara sant. Hwad blifva med detta wäsendeth, lärer tijden.

 

Rektorn låg i tvist med både Olaus Orstadius och organisten, efter det att Hyphoff förklarat den senare för oduglig, medan Orstadius tagit honom i försvar [8]. Det är tydligt att Cawallin hämtat sina uppgifter om pestvakten från domkapitlets pesthandlingar, och med det i minnet är det intressant att Orstadius inte med ett ord nämner någon "rökvakt" utanför Karlshamn utan enbart talar om Kristianstad, när han den 22 februari återigen skriver till biskopen. Även här berör han de insamlade kollektpengarna, men han ger också en något fylligare beskrivning av organisten Holmbergs oavslutade resa [3]:

 

 

Höijwyrdige Her Doctor, Biskop och

Procancellarie,

 

Höijgunstige Fader och Gynnare!

 

Olaus Orstadius

(d. 12 juni 1711 i Karlshamn)

 

var son till en bonde vid namn Lars i Orsta i Nordingrå i Ångermanland. Han var student i Uppsala 1679, disp. 1684 och 1688, prästvigd okänt datum. Han blev senare regementspastor vid kungens livgarde och lär där ha haft Karl XII:s stora förtroende.

År 1701 befordrades han till kyrkoherde i Helsingborg med annexen Välluv och Raus, där han gjorde sig känd som en god och myndig ordningsman. Men han hamnade också i en långvarig konflikt med företrädarens änka, Catharina Oelrich. Enl Carlquist skrev han om henne:

 

Gud vet om jag någonsin slipper denna onda käringen. Sannerligen jag har ingen ro för henne varken natt eller dag.

 

Han blev kontraktsprost i Luggude och Södra Åsbo samt predikant vid synoden år 1703, och tillträdde år 1707 som kyrkoherde i Karlshamn och kontraktsprost i Listers och Bräkne kontrakt. Vid prästmötet 1710 var han preses.

 

Gift 1692 m Justina Bozaeus, dotter till kyrkoherden i Nordingrå Christian Bozaeus och Justina Eriksdotter Sahlström. Från tiden i Karlshamn talas inte om någon hustru eller änka, hon kanske hade dött dessförinnan. Men han hade flera barn, kända till namnet är följande:

 

• Justina Elisabeth, som måste ha varit nästan vuxen under tiden i Karlshamn

• Greta, som måste ha varit något yngre

• Anna Catharina, f. 1702 i Helsingborg

• Olof, f. 1704 i Helsingborg

 

Källa

 

Gunnar Carlquist, "Lunds stifts Herdaminne", Ser. II Biografier, 13B, Listers och Bräkne kontrakt

 

Olaus Orstadii namnteckning

från brev till biskopen

Lunds domkapitels pesthandlingar

 

Effter långsam förväntan har jag äntel: med sidsta post bekommit ifrån Her Handelsman Jöran Hegard, warande i Malmö, det benägna swar, att jag fådt lefwerera Collecte:pgrna till dess fullmächtige här, så att adsignation föllier på här innelyckt; den han prompt lärer fullgiöra, så jag derpå kan ärhålla behörigt Quittence. Eders Faderl: Höijw:t beder ödmiukast jag, det Mag: Klinthe får befallning, att genom godt tillfälle draga försorg, huru pgrna kunna med första ifrån Malmö till Lund ställas.

 

Elliest kom till mig för otta dagar eller något mehr Her Rådman Tingelman här i staden, en from enfaldig man, beswärande sig öfver Her Rector Hyphuuf, att han med ett otijdigt bref honom angripit, begärande jag wille honom hans otijdihz förehålla och förmana det han med sådant innehålla måtte, eller låta hans skriffter befordras till Höijw. Dom Capitlet att han derifrån må få sin näpst. Att giöra honom till willjes i det senare kunde jag eij wägra mig; Ty föllia the innelyckte och Eders Faderl: Höijw:tz och Plmm V. Consistorii mogna omdöme ödmiukast underställas. Her Rector har skrifvit samma skrifft, och lagdt den på bordet å en almen Källare sig till förswar emot dem, som på en Almen Rådstufva för någon tijd Klagade öfver hans försummelser wijd Scholan: På hwilken Källare många af Borgerskapet inkommit, läsit samma skrifft och warit öfver henne stoliga, som den der wore om dem skrifwen, och kalladt den en Pasquill, det Her Rådm. inkommit, åhördt och refererat andra dagen på Rådstufvan, och han genom sin man fådt det weta, och genast skrifvit honom till och tillsändt skrifften, äskande hans dom, om det syntes en Pasquill eller Apologie. Organisten har i tankar, att supplicera till hans Hög Grefl: Excell:ce Hr Fältmarskalken, och beswära sig öfver deras procedeurier med honom i Christianstad, der han intet engång wille inresa, utan förbij porten winterwägen och hade sitt rechtiga rökpass, och bewijs, att han war kommen ifrån en sund ort, och blef fasttagen och förder ifrån den ena till den andra, som en missgerningman, jämpte Plm V. Consistorii senare Citation, som jag länt honom på begäran i Original, ifråntagen men jag rådt honom dermed innehålla till wijdare något torde komma ifrån Eders Faderl: Höijw:t och Plm V. Consistorio.

 

Här döö några fattiga, dels af hunger dels af smitto, och fruchta de mera för det de skola bäras i backen, att begravas, än för pest eller döden. Ingen hafva de än fådt uth, utan de behålla sina döda hemma, när de intet få komma i kyrkogården: men nu på stunden blefvo 8 gemena borgare af Borgmestaren commenderade till det ärendet, huru det aflöper, lärer tijden. Smittan troor jag skulle genom Gudz nåd snardt uphöra, der folket skickade sig i tijdenom, och höllo sig ifrån hwar andra: men de äro dels mycket envetna och ställa sig, som alt wore helsosamt. Gud hielpe! Näst en ödmiuk helsning och trogen antwardan under Gudz milda häijn stänstze är

 

Eders Faderl: Höijw:tz

 

Carlsh. D 22 febr

1711

Ödmiuke Tienare

Ol. Orstadius

 

Intressant är också, att Orstadius i detta brev tydligt medger att smittan nu finns i Karlshamn, men ändå talar om organistens "rökpass, och bewijs, att han war kommen ifrån en sund ort". Denna ståndpunkt, att Karlshamn var att betrakta som en "sund" ort, höll, som vi senare ska se, Karlshamns magistrat också fast vid så till den grad, att blekingarna senare anklagades för att sprida smittan i Skåne.

 

Dagen därpå, den 23 februari, inviger Olaus Orstadius den nya pestkyrkogården. I Karlshamns dödbok finns för detta datum antecknat [9]:

 

Karlshamn

 

Karlshamns förnämsta gata var Drottninggatan. Här bodde de mera förmögna och ledande i samhället, så gott som alla de högst beskattade bland köpmännen: Peter Schaey (med 17 skatteöretal), Chr. Welshuysen (15 dito), Peter Mesterton (9), Lars Burmeister (6), Peter prahl (6), Henrik Klintorph (3), Paul Calwagen (10), Henrik Fries (14), Carl Aschenborn (2 ½), Gumme Berg, borgmästaren Platin, rådmännen Noreen och Tingelman, kontrollören Eldh och apotekaren Ludwig.

 

Vid Kungsgatan bodde bl.a. köpmännen Joachim Wulf (6 ½) öretal) och Truls Giursson (14 dito), rådmannen Pijhl och kyrkoherden Olaus Orstadius samt åtskilliga välbärgade hantverkare, såsom tunnbindaren Nils Nyberg (1 öretal) och hattmakaren Lindeman.

 

Vid Regeringsgatan och Hantverkaregatan, som då ännu var till god del obebyggd, bodde mer anspråkslösa hantverkare, skeppare, fiskare och arbetskarlar, såsom snickaren Lorens Efversson, smeden Eskil Schröder, båtsmännen Håkan Törnegren och Anders Stake, skräddaren Christoffer Isenbletter, skepparna Daniel Sommar och Henrik Tesch, timmermännen Weghult och Lorentsson, men även, å Hantverkaregatan, rådman Wasser.

 

Vid tvärgatorna – Södergatan, Norregatan och Kyrkogatan – hava förnämligast mera enkelt folk slagit sig ner, såsom arbetskarlen Joen Ekelund, kofferdimannen Erik Haraldsson, timmermannen Åke Persson, men där, å Södergatan, bodde också så framstående män som handelsmannen Jöran Hegardt och skeppsredaren Hack Henriksson samt å Norregatan, köpmannen Olof Unger.

 

Å Ronnebygatan bodde ”chirurgus” Johan von Emmers och ”badaren” Mikael Sonnenberg (begr 1709). Söder om Ronnebygatan var staden ej bebyggd.

 

Källa

 

Hilding Rosengren, Karlshamns historia 1664-1914 Del 1 - Stadens grundläggning och första öden, E.G. Johanssons Boktryckeri, Karlshamn 1918

 

Anno 1711 d 23 februari blef den nya Kyrkiogården uthanför staden på Magistratens och Borgerskapets Enhälliga begäran af Högwyrdige och Höglärde Probsten Magist. Olao Orstadio inwigd, och äro uthi densamma efterföljande begrafna.

 

Fiskaren Cornelius Mårtensson

Sven Näfs [?] twenne gossar af samma huus

Peter Svadas [?] twenne söner Casper och Johan

Bengt Anderssons son Andreas

Lars Lohboms dotter

Per Kruses son

Per Jonsson Hamm och dess hustru

Thomas Simonssons lilla son

Per Persson Hollje

Sven Torssons piga

Johan Rubbs lärodreng

Lars Dahlkarl hoos Swen Snickare död

En gammal hustru Botel hos Lars Glasmester död

Lars Glasmesters sons barn

En piga Kirstin Månsdotter i Hospitalet död

Fiskaren Nils Månsson Lax

En saxisk soldat

Per Kruses andra son

Sven Näfs son

Sven Gummessons piga Kirstin

Båtsmannen Nils Jute

Laxe Nilssons dotter

Jöns Laxe Nils dotter

Båtsmannen Olof Frimodig

Laxe Nilssons son

Olof Möllares dotter hoos Fries [?] Pär död

Nils Fiskare hoos Swen Frimodig död

En hustru från Hospitalet

En piga från Hospitalet

Ett barn ifrån Hospitalet

En gosse hos Lars Glasmester död

Laxe Nilssons hustru

Döfva Botil till Sven Holljes

Olof Möllares hustru till Per Norrströms

Dubbel-Anders dotter

Dubbel-Anners

 

Resultatet lät emellertid inte vänta på sig. Redan två dagar senare, den 25 februari, skrev landshövding Adlersteen enligt O.T. Hult från Karlshamn till Kgl. Maj:t och beklagade sig över att befolkningen lite överallt trots förbud begravde sina döda på de vanliga begravningsplatserna vid kyrkorna. Särskilt trotsiga hade invånarna i Karlshamn visat sig. Här hade ett formligt upplopp utbrutit. Från både smittade och osmittade hus strömmade folket till och tågade under ledning av Håkan Lots ut på den nya pestkyrkogården. Sedan bar de tillbaka de begravda liken in i staden och satte dem på kyrkogården "under stort larm", även sådana lik som "i åtta dagar eller mer" hade hållits gömda i husen. Folkmassan uppträdde också hotfullt mot landshövding och magistratspersoner [10].

 

Vad gäller begravningarna i Karlshamn vid den här tidpunkten finns det inte förrän den nittonde mars fler anteckningar i dödboken [9] rörande pestkyrkogårdens användning - nästan en hel månad senare alltså:

 

1711-03-19

Glasmästaren Lars Jonsson [?]ijssl

En Saxisk Soldat

Lars Stilles hustru

Anders Smeds son

Båtsmannen Ditlofs hustru ok son

 

På pestkyrkogården begravdes enligt dödboken därefter följande [9]:

 

1711-03-23

Lucia Knutsdotter

Anders Jockumsson Smed

Gabriel Strandridares dotter

En Saxisk Soldat

Ett fattigt Qvinfolk till Jack Olufs

Frederick Lijsanders hustru ibidem

Störje Nilssons hustru

 

1711-03-28

Störje Nilssons barn

Bengt Lootz

Kiöllja Gummes son

 

1711-04-03

Laxe Nilssons dotter

Sven Sprängarens son ok dotter

 

1711-04-04

Kiöllia Kerstins son

Hindrick Schiött

Pehr Jäppasson och dess styfdotter

Frans Mårtensson

 

1711-04-05

Frans Mårtenssons hustru

Sven Frijmodig

Johan Timbermans dotter

En Saxisk Soldat

Hindrick Schiöts son

Jöns Gissassons dotter

från Erik Haraldsson ett barn

Störjes barn

Twenne Saxare och ett dito barn

 

1711-04-08

Sven Frijmodigs dotter

 

1711-04-10

Torsten Jonss Skiepper

 

1711-04-11

Måns Nilssons hustru med 2ne dess barn

 

Under tiden som pestkyrkogården var i bruk enligt dödboken (fr.o.m. 23 febr. t.o.m. 11 april) sker det 79 (antecknade) begravningar på pestkyrkogården mot endast 10 på den vanliga kyrkogården alt. inne i kyrkan på särskilda i förväg inköpta platser. På den vanliga kyrkogården begravdes enligt dödboken under samma tid följande personer [9]:

 

1711-03-04

Borgaren Sune Svenssons styfdotter Barbera

Måns Hanssons lilla son Hans

 

1711-03-06

Hustru Ingrid Wulfs systerdotter Britta

 

1711-03-10

Handelsmannen Johan Meenlöses hustru uthi Kyrkian uthi N2 begrafven

 

1711-03-22

Sahl. Nils Bengtsson (?) Enkia Pernilla Bondesdotter

Timbermannen Suno Holgersson

 

1711-03-24

Suno Svenssons hustru begrafven

 

1711-03-26

Uhrmakaren Bertill Kellbers hustru

 

1711-03-28

Åke Perssons hustru begrafven

Knapmakare Johan Schulz i kyrkian uthi N:r 21 begrafven

 

1711-04-18

Peter Boholms (?) hustru Kierstin Mårtensdotter

 

Därefter sker (de antecknade) begravningarna endast på den vanliga kyrkogården. Detta är desto mer anmärkningsvärt som pesten i Karlshamn uppenbarligen fortgick under hela sommaren, rentav långt in på hösten. Men i takt med att pesten fortgick, tycks Karlshamns invånare faktiskt till slut ha accepterat situationen. Pastorsadjunkten Sven Sandbeck skriver den 29 juni från Asarum till biskopen och berättar att [3]:

 

i Carlshamn begrafva dhe sina döda sielfva uthi backen uthan iordhpåkastning

 

Men Olaus Orstadius var präst inte bara i Karlshamn utan även i Asarum, och där var det inte heller lätt att vara präst just nu. I ytterligare ett brev till biskopen, daterat Asarum den 10 april, skrev han [3]:

 

Höijwyrdige och Wijdtberömde Her Doctor, Biskop och

Procancellarie,

 

Höijgunstige Fader och Gynnare!

 

Effter E Faderl. Högw:tz höggunstige befallning i skrifwelsen af d 10 Januari äro de 3 Collecter samblade här i Probsterijet för de fångna hos fienden till 122 Cr 4 % (?) Smt och samma pgr öfwerstyrda till CarlsCrona Ränterije, som hoosgående Specification på hwad i hwardt Pastorat sambladt är, och Copia af Her Räntmestarens Quittence utwijsa. Längst för detta har jag tänkt, att jag skolat i ödmiukheet kunna dermed inkomma: men det går sannerl. så sachta med Collecternes infående ifrån Kyrkioherdarna, att den ena kommer då, och den andra då effter många giorda påminnelser, och för än ifrån dem samptlig, hwad wederbör, är inkommit kan man ingenting företaga. Skulle eij wara behageligit, det Copien af Quittencet är skrifwen på Specification, det jag har tyckt wara ett Compendium, will jag wijd unfången underrättelse, en annan vidimerat i ödmiukheet försända.

 

Den 4 hujus hade jag effter höijgunstig befallning ährhållen i Eders Faderl. Högw.tz af d 18 afwekne Marti tillsammans samptel. deras Ärew.ter Herrar Contractisterne, att uppmuntra till någon friwillig gåfva i underdånighz till höga öfverheten: och ehuru willian är hoos alla god, så är doch förmögenheten i dessa swåra tijder så lijten, att man intet wet wart man skal sig wända. Effter många persuesioner kunde jag äntelig bringa Her Lars i Hoby till 20 Cr Smt, men Her Jacob i Hellary, Her Chistiern i Mörum och Her Jacob i Mellby allenast till hwar sina 10, giöra tillsammans med mina 40 90 Cr. Om något kommer ifrån Silfvitzborg och Gammalstorp effter giord påminnelse lärer tijden. Jag troor näpligtz. I all händelse skola desse med första anten till CarlsCrona eller Lund i ödmiukhz behörigen öfverstyras.

 

Klockaren i Melby är nyligen genom döden afgången och är Dr Pastor i den tanken, att han med första lärer till Lund öfverkomma, och begiära i ödmiukheet, som han säger, en hielpPräst till Praeceptor i huset och Klockare derjämpte: hwilket Eders Faderl. Högw.tz höggunstiga behag ödmiukast hemställas. Än Eders Faderl. Högw.tz der nu det blefve effter Eders Faderl. Högw.tz höggunstiga anordning med Orstadio faststält, som jag med Guds hielp troor, skulle icke någon alhwarsam Lärare kunna förordnas till denna stadhens äländige Scholas hielp, som finge Ordine, och kunde wara mig och till hielp? I desse swåra tijder war mig önskeligit, jämpte för andra orsaker, att undkomma hafwa någon i huset.

 

HALV-ÖRE. (förr) kopparmynt av ett halvt öres valör; förr äv. i mer l. mindre bildl. anv., särsk. för att beteckna ngt ss. synnerligen värdelöst. RA 2: 245 (1568). När tu lägger aff tigh Klädher och Swärd, / Så ästu icke een Halfföre wärd. CHRONANDER Bel. F 5 a (1649). Den som är slagen til halföre, blir aldrig ducat. STAGNELL BSjelfklok 4 (1753). EkonS 1: 256 (1893).

 

Källa

SAOB

Eders Faderl: Högw.t troor intet, huru nu här tillgår med en redlig Prästman, sedan den nya förordning om Begrafningar är kommen på bahn. Almogen begrafver sina döda på Kyrkiogården, om de äro döda i farsoten eller eij och Pastor seer på och får ingen halfföre, och i staden går alt till werltzlig arm, och andra Prästrättigheter äfven innehållas. Gud hielpe oss! Näst ödmiuk helsning och trogen antwardan under Gudz milda häijn stänsze är

 

Eders Faderl: Höijw:tz

Assarum d 10 april

1711

Ödmiuke Tienare

Ol. Orstadius

 

P.S. Dr Rector Hyphof wet jag intet hafver läst någon Lection i Scholan för Gossarna, sedan jag bad honom gå i Scholan, förmodelig att mig förtreta, utan tager några gossar hemm i sin gård mäst dagelig, hvad han giör med dem wet man intet. Och i Scholan är ett dageligt buller af de andra gossarna. Så går här till!

 

Ännu ett brev, ett sista, hann Olaus Orstadius skriva till biskopen. I ett brev daterat Karlshamn den 7 juni berättar han hur det "i affton" var tid för [3]:

 

Her Jöns Guldbergs befordrande till jorden sedan han hela året varit sängliggande och nu en tijd mycket skrööplig.

 

Stadskaplanen Jöns Hansen Gullberg hade tidigare varit kastellpredikant och hade tydligen länge varit sjuklig. Redan 1709 klagade han över att han var "av träget arbete trött och en stor del av min syn, hörseln och målet berövad samt intet mera orkar" [12]. Om han dog i pesten eller inte är svårt att avgöra, men hans hustru Ingeborg Håkansdotter Hammar, syster till den tidigare prosten Casparus Hammerus, dog också hon i juni månad, och likaså dottern Margareta. Denna var trolovad med Olof Lundahl, som till Gullbergs hjälp hade blivit ordinerad och prästvigd 1709. Olaus Orstadius önskade i sitt brev till biskopen att Hr Olof Lundahl kunde få tjänsten efter Gullberg, men tillade att borgerskapet:

 

åstundande en annan af den orsak: de må få sielfve vocen Capellan effter de intet fådt kalla Kyrkioherde

 

Orstadius har hela tiden ganska lite att säga om själva pesten och om de dödas begravningar, vilket som vi senare kommer att se troligen orsakades av att han till slut lät sig övertalas av allmogen att begrava dem som vanligt. Resten av brevet behandlar en helt annan sak:

 

Elliest kom till migh för 2ne månader sedan eller så en Bonddräng ifrån Ysane, Erich Nilsson benämnd, hvilken genom föräldrarnas frånfälle i farsoten att stort gångbruk är tillfallit, och begärde, han måtte få till ächta änkian Karna (?) Larsdtr derstädes, hwilkens förre man war döder några månader tillförenne och lemnade henne efter sig hafande. Nu ehuru jag honom sådant wägrade och wiste skiähl, att det eij kunde skie, innan dess änkieår, har han doch tagit henne till sig i huset, hennes föräldrar och andra Witnen warit tillstädes, hållit jahöhl handslag och ächtenskapsförlofning, sampt gifit hwarandra gåfor: men efter 5 wekors tijd blef för hwarjehanda orsak den otijdiga Kärleken förwandlat i missnöje och illwillia, att de kastade hwarandra gåfvorna igien och hon genast flyttade åter ifrån honom på sin gård Lundby herrgård tillhörig. Effter nu dessa procedere synes alt olydigit, och onska är emellan kommen, han behöfver hielp med x [?] och begärer nu en annan: hälst säijer han, der han fådt henne, hade han eij blifit wigder för än att hans goda blifvit bortagit, hennes skuld till Herregården det han eij afwiste, när när han sig förloftz hemställes Eders Faderl. Högw.tz och Plm. V. Consistorii gunstiga ompröfvande om honom sådant eij kunde tillåtas. Änkian har än intet aflydt och betygar han sig aldeles wara frij för Kiötzlig beblandelse med henne. Ett gunstigt swar afwachtar och intill min dödhstund förblifver

 

Eders Faderl: Höijw:tz

Carlshamn dh 7 Junii 1711

Ödmiuke Tienare

Ol. Orstadius

 

P.S. Almogen är här galen worden och will i alla måhl giöra hwad han. Gud hielpe.

 

Detta var Olaus Orstadius sista brev till biskopen. Redan den 12 juni avled han i pesten, vilket nedanstående brev från pastorsadjunkten Sven Sandbeck berättar om [3]. Sandbeck var tydligen inte lika slipad och van som Orstadius, och avslöjar mycket som inte Orstadius velat låtsas om i sina brev:

 

Högwyrdige och Höglärde Hr Biskop,

Höijgunstige Fader!

 

Efftersom dhen Alsmächtige Guden hafver effter sitt outransakelige rådh hädan kallat Probsten och Kyrkioherden här i Asarum HögEhr och Höglärde Hr Magister Orstadius och försatt honom i dhen himmelske glädien, dherföre will iag effter begäran sådant Högwyrdige faderen kungiöra medh ödmiukaste begäran å Salig Probstens wägnar, at Högwyrdige faderen wille hafva dhetta sorgeliga huset uthi sitt höggunstiga Patrocinio här effteråth som tillförne, Gudh afwände långt ifrån Högwyrdige faderen och dhess förnäme anhörriga all sorg och bedröfwelse! Elliest vill iag vidh dhetta tillfället ödmiukast förfråga mig hoos Högwyrdige Hr Faderen huru iag skall förehålla mig medh dhe af smittan dödas begrafning. Här är ett hårdnackat och halsstarrigt folk, Salig Probsten har förmant dhem at dhe effter förordningen skolat begrafvet sina döda i närmsta backe men dhe hafva inthet welat, nu är Kyrkiogården så full at näpl.n flere få rum, om iag nu förnekar dhem Kyrkiogården så achta dhe dhet inthet, uthan lära giöra sig helt onyttige dherföre afvachtar iag häruthinnan ödmiukast Högwyrdige Hr Faderens gunstiga befalning och förblifver emedh ödmiukaste hälsning från dhetta sorgeliga huset

 

I hast af Asarum

dh 15 Juny 1711

Högwyrdige Her Faderens

och Biskopens

 

ödmiukaste Ter

Swen Sandbeck

 

P.S. Salig Probsten dödde i måndag ungefär kl. 3 effter middagen och begrofs kl. 9, nu äro alla här i gården friska, Gudh ärat! Gudh låte så länge wara! Elliest will iag förmoda at Högwyrdige Faderen är kunnigt at iordh kastades på dhe döda af Salig Probsten och at han fick lijkstohl, nu äro en deel som inthet wilja gifva lijkstohl, men doch wilja dhe effter Wanligheten hafva sina döde begrafna, iag står dhet mästa iag kan på Sterbhusets bästa och skall medh Gudz hielp så skicka mig emot dhet at iag kan medh godt Samvete dhet förswara. Gudh wällsigne Högwyrdige faderen och hela dhet förnäma huus och beware dhet ifrån siukdom och alt ondt!

 

Efter vad man kan utläsa ur Orstadii brev till biskopen, hade han inte informerat om att han deltog med jordpåkastning vid begravningarna, tvärtom hade han ju tidigare klagat att han inte fick så mycket som ett halvt öre. Bodil E.B. Persson nämner också, att prästerna tenderade att mera göra sina sockenmän till viljes, ju längre ifrån centralmakten de befann sig. Prostar och andra högre prästmän kände sig mera tvingade att följa förordningen [4]. Men Orstadius hade tydligen fått ge med sig, åtminstone vad Asarum beträffar. Och för hans familj var olyckorna inte heller slut. Fjorton dagar senare skriver Sven Sandbeck åter ett mycket talande brev till biskopen [3]:

 

Högwyrdige och Höglärde Hr Biskop,

Höijgunstige Fader!

 

Högwyrdige Hr Faderen måste iag ödmiukast gifwa tilkiänna huru dhet hafver åter behagat dhen Alsmächtige Guden risa dhetta sorgbundna huset: dhet att Jungfru Justina Elizabeth Orstadia är igår igenom döden ifrån sina k. små syskon borttagen, Gudh tröste dhesse små omyndiga barnen! Strax sedan Salig Jungfrun hade budat oss fara wäll, sände Jungfru Greta och iag budh effter Commisarien som bor här i soknen, men han ursächtade sig, Compagnie Skrifvaren Hr Sven Ekelin som och bor här i soknen war så godh att han effter anmodan förseglade dhe saker som medföljande zedel uthwisar, nu wäntar Jungfru Greta och iag ödmiukast Högwyrdige Faderens gunstiga willja uthi ett och annat medh dhetta sorgeliga huset, så länge Salig Jungfrun lefde, lefverade iag henne hwadh som föll i församblingarna medh lijkstohl, offer och annat, hwilka pänningar hon förwarade, men nu skall iag skrifa upp hwad iag emottager, och skall medh Gudz hielp wara så redelig emodt husett at iag dhet för Gudh, mitt samwete och mine högre förmän förswara skall, Gudh låte mig aldrig blifwa så samwetz löös at iag någon människa skall giöra någon orätt, myckit mindre dhesse moder löse barnen. Elliest är min aldraödmiukaste begäran at Högwyrdige Faderen och Pl. Ven. Consistorium wille gunstigt gifva mig ordres huru iag skall ställa mig medh dhe dödes begrafning, iag weet via Höga Senatens påbudh, dhet är och långt för dhetta publicerat i församlingarna, Salig Probsten sökte och på alla sätt persuadera almogen at begrafa sina döda i närmsta backe, men här är ett halsstarrigt folk och wilja inthet låta säija sig. Salig Probsten måste begrafa dheras döde i Kyrkiogården antingen han wille heller inthet, iag har måst giöra som Salig Probsten, beder dherföre ödmiukast at iag icke må dherföre komma på fall, hwad iag giordt har iag inthet giordt mig till nytta till dhet ringaste, uthan Sterbhuset, bönderne wilja wäll äntel: at prästen skall tiena dhem men sin skyldihet modt Sterbhuset wisa en del alz inthet, Salig Probsten wille inthet gierna hafva några Koor i lijkstohl uthan helre pänningar, bönderne till en stor deel klaga at dhe hafva inthet at gifa effter fienden uthplundrade dhem, i Carlshamn begrafva dhe sina döda sielfva uthi backen uthan iordhpåkastning, hwar igenom Sterbhuset mycket lider i anseende till sin tilbörlige inkomst. Iag förblifv.

 

Assarum

dh 29 Juny 1711

 

Högwyrdige Her Faderens

ödmiukaste Ter och förebediare

 

Swen Sandbeck

 

 

Carlquist berättar, att också Sven Sandbeck dog i juni, vilket verkar otroligt med tanke på hans sista brev. Enl Bodil E.B. Persson [11] insjuknade han mitt under pågående gudstjänst. Men kanske dog han verkligen redan dagen därpå, annars senare under sommaren. Också Orstadius' dotter Greta dog, enl Carlquist i augusti månad [12].

 

Brorsonen Johannes Orstadius, som varit komminister i Asarum, överlevde dock Blekinge - han blev någon gång under sommaren/hösten 1711 präst i Frillestad (M) och gifte sig där den 2 oktober 1711 med företrädarens änka Gunilla Berckman. Han dog emellertid redan den 28 februari året därpå i pesten, efter att först ha hunnit avla en son, vilken föddes efter hans död och fick samma namn.

 

Av alla de präster som fanns att tillgå i Karlshamn och Asarum överlevde endast Olaus Lundahl, som 1713 blev kyrkoherde i Frillestad (M). Han gifte sig också han med änkan Gunilla Berckman och dog först 1725.

 

Den 15 juni omtalade landshövding Adlersteen enligt Hult i en skrivelse till rådet

 

att inte mer än en fjärdedel av staden Karlshamn fortfarande kan anses fri från smittan. Över 400 av dess invånare är döda. För övrigt är tillståndet eländigt överallt på landsbygden såväl åt Skånehållet som åt Kronobergs och Kalmar län. Från varje härad och varje socken förspörjs sjukdomen. Värst är det i skogsbygden och utmed ”stråkvägen”, där många hemman, byar och gårdar är alldeles öde. Detta gör att båtsmansuppbåden måste passera genom idel smittade trakter, och de inkvarterade regementena räknar många döda.

 

Trots detta fortsatte magistraten i Karlshamn att utfärda sundhetspass, vilket i augusti 1711 orsakade protester från Skånesidan. Resande från Blekinge anklagades nu för att sprida smittan i Skåne. Endast guvernementets egna pass skulle därför i fortsättningen godkännas, annars gällde fyrtio dagars karantän. Den som försökte smyga sig förbi vakten förklarades av viceguvernören Carl Gustaf Skytte [4]

 

härigenom fogelfrij och lembnas den som honom anträffar frijhet den samma för hufwudet att skiuta

 

Som vi har sett är varken Adlersteens olika brev, Karlshamns dödbok eller magistratens uppgifter något att lita på när det gäller pestens utbredning i Karlshamn, och Olaus Orstadius, som kanske på sätt och vis är mer trovärdig, har ytterst lite att berätta om pesten i sina brev till biskopen. Sven Sandbeck berättar betydligt mer, men nämner inga siffror.

 

Det finns dock för Karlshamns del en annan källa, som troligen är mer pålitlig: den militära rullan över kapten Bessers kompani [13], vilket under 1711 låg inkvarterat i Karlshamn och mot slutet av året förflyttades till Östra härad. Det senare skedde enl Hallerman för att Karlshamns borgare hade klagat så över inkvarteringen. (Hallerman nämner också, att Östra härad dittills förskonats från inkvarteringar, emedan pesten hade slagit så hårt där under den aktuella tiden, men den invändningen förefaller ganska blek med tanke på vad som bevisligen hände i Hoby, där man ändå inte undslapp inkvarteringen. (Se vidare Schommers regemente i Hoby socken 1710-1711 och Pesten i Hoby socken 1710-1711.)

 

Månad

Dödsdatum enl. 1712 års rulla i Karlshamn och *övriga Blekinge (dvs troligen Östra härad).

Januari

2, 10

Februari

2, 9, 15, 27

Mars

19, 29

April

5, 7, 19

Maj

1, 18, 18, 25, 26, 27, 27, 28, 31

Juni

1, 4, 6, 7, 7, 9, 18

Juli

1, 2, 2, 2, 2, 3, 7, 17, 20

Augusti

5

September

2, 2, 9, 11, 21

Oktober

1, 2, 6, 10, 10, 12, 17, 23*

November

21*

December

2*, 14*

 

Källor

 

[1] O.T.Hult, Några anteckningar om pesten i Blekinge och på örlogsflottan 1710-1711, ur Tidskrift i sjöväsendet, 1915, sid 371-393.

[2] Karl Bergman, Ett buller i Blekinge.

[3] Lunds domkapitels arkiv, Pesthandlingar, F III:8 1710-1712.

[4] Bodil E.B.Persson, "Gud verkar med naturliga medel", Nordic Academic Press, 2006.

[5] Per Hallerman, Tillståndet i Blekinge under det stora nordiska kriget, Karolinska förbundets årsbok 1916, sid 240-273, Berlingska boktryckeriet, Lund 1917.

[6] Bräkne härads dombok, CD-versionen av Per Frödholm och Vanja Jonasson.

[7] Bräkne-Hoby C2 (1703-1720)

[8] Cawallin, Lunds stifts Herdaminne, V.

[9] Karlshamn C1 1687-1723

[10] Hilding Rosengren, Karlshamns historia 1664-1914 Del 1 - Stadens grundläggning och första öden, E.G. Johanssons Boktryckeri, Karlshamn 1918

[11] "Pestbacken"

[12] Gunnar Carlquist, "Lunds stifts Herdaminne", Ser. II Biografier, 13B, Listers och Bräkne kontrakt

[13] Generalmönstringsrullor för Sachsiska infanteriregementet året 1712, kapten Bessers kompani.